Back in Business

Hallå bloggen! Ja, som Jenny (min goda och alltför snälla storasyster) redan informerat er om, så har jag varit utan internet de här senaste dagarna. I stort sett har så mycket hänt, jag vet rent logiskt att jag varit här bara varit lite över en vecka, men det känns som att jag varit här i flera månader.

Här kommer en kort liten redux av de jag varit med om under de första dygnen i USA. Jag har nu börjat skolan (mer om detta imorron när jag har orken att uppdatera) och blogginläggen kommer nu att vara fler och definitivt oftare.

Jag lämnade Jenny och päronen på Arlanda vid ettiden på tisdagen. Det kändes konstigt nog inte särskilt traumatiskt, nästan lite stelt. Det kändes fortfarande för overkligt för att vara verkligt sorgligt. Istället så kramade jag alla adjö och lunkade över till taxfreen.  Jag drog runt bland affärerna i väntan på take off med en annan utbytesstudent vid namn Jenny. Vi skulle båda göra sällskap ända till Minneapolis, Minnesota, så vi försökte lära känna varann, vi jämförde presenter till våra värdfamiljer och pratade om amerikanska TV-serier. Faktiskt så lärde vi känna varandra så bra, att vi glömde att leta reda på vår gate. Jo, det är sant, vi gjorde det första misstag som EF alltid varnar för, vi glömde vår gate.

Nu hade vi också ganska mycket tur, så vi hann borda planet innan det lyfte, men vi gjorde det med andan i halsen och pulsen någonstans runt 280.

Resten av resan fördrevs genom att slökolla på Seventeen Again med Zac Efron och försöka förstå vad den isländska matsedeln innehöll. Det hela slutade med att jag beställde sushi (det äckligaste jag någonsin ätit) och såg 27 dresses tre gånger innan vi landade i Keflavik.

Från flygfönstret kunde man se glaciervattnet sila genom Atlanten och med solens gasade liknade det tunt lager av strösocker. Island låg som en stor rund kakbotten i mitten.

Vi hade då rest i 3 timmar och tjugo minuter, men klockan var bara 3.15 när vi landade. Vi stannade i Keflavik i 1,5 timmar, denna gång gick vi direkt till gaten. 

Vi åkte sedan vidare till Minneapolis Minnesota.  Det första jag såg av USA var hundratals vida fält, bruna, gula och gröna. Som ett jättelikt lapptäcke, perfekta fyrkanter omgivna av smala remsor av motorväg. Solen sken och jag minns att jag fylldes av en sådan enorm känsla av ren eufori. Allt adrenalin från tidigare övergick till en mer glad, upprymd känsla.

På Minneapolis Air port mötes vi sedan av andra EF-studenter, de flesta från Skandinavien, men också några från Tyskland. Vi väntade alla tillsammans innan vi skildes åt efter ett par timmar, var och en åt sitt håll.

Jag sa hejdå till Jenny som skulle till Wisconsin med sin värdfamilj. Jag åkte vidare till Watertown, South Dakota tillsammans med en flicka från Danmark. Jag har aldrig någonsin rest i ett så litet plan i hela mitt liv. Det var knappt en meter brett med ungefär tjugo säten i hela planet. Planet skakade och väste och lät så högt att man inte kunde höra kabinpersonalens (en man vid namn Burt) säkerhetsanvisningar.  När vi flög över Minneapolis hade det redan hunnit bli mörkt och staden likanden en väldig brinnande skog av ljus och höga svartglittrande byggnader. Det var så olikt från att flyga över Stockholm eller någon annan svensk stad. Ljusen smälte ihop i feta klungor och allt runt omkring såg becksvart ut i jämförelse. Det var en av de mest fascinerande och vackra syner jag någonsin sett. Det kändes också så överväldigande finalt och det var också den synen, den mörka glittrande synen, som fick mig att inse att jag faktiskt landat i USA.

På flygplatsen i Watertown väntade min värdmamma, Sarah, min värdpappa, Brad och deras dotter, 9-åriga Lauren. Watertown airport är ungefär like stort som en receptionsbyrå och ungefär lika spännande. Brad skakade min hand och Sarah och Lauren gav mig varsin kram. Brad är ungefär 1.95, bredaxlad och bär rundade glasögon som alltid verkar glida ner på hans nästipp. Han arbetar som CEO på sitt eget företag Wapiti Medical och är utbildad allmänläkare i grunden. Han skriver även böcker på sin fritid och har givit ut tre böcker i en trilogi om Skandinavisk mytologi. Sarah är lite kortare, men fortfarande lång. Hon har ett mer milt utseende med ljust bruna fräknar över kind och axlar. Sarah arbetar som läkare, dock bara under vissa dagar i månaden. Annars är hon hemmafru och lärare till Lauren, som blir hemskolad.

Efter att de hämtat upp mig i Watertown åkte vi till familjens sommarstuga i Enemy Swim Lake. Enemy Swim Lake är ett indianreservat. Familjens stuga (som mer liknar ett normalstort svenskt hus) ligger precis intill sjön reservatet är uppkallat efter. Det var alltså där jag spenderade min första tid i USA.  Det var också min mest intensiva tid.

På onsdags morgonen träffade jag resten av min värdfamilj; tvillingarna Seth och Allwin, 14 år.

Seth och Allwin är nog de gulligaste fjortonåringar jag någonsin mött. Allwin gillar cross country (terränglöpning) och matematik. Seth är South Dakota mästare i Lego-bygge och med i skolans band.

Första dagen tog de mig sig mig på sina fyrhjulingar, lärde mig att åka jetski och vattenskidor. De har tagit så otroligt bra hand om mig de här dagarna. De har verkligen varit fantastiska.

Jag hade oerhört kul de första dagarna i USA (fast jag var helt utan internet ;)). Jag har även för första gången någonsin kapsejsat och fiskat på samma dag, och jag fick till och med min första fisk på samma gång! (Som jag också har ätit upp.)

När vi återvände till Milbank så gick jag på min första amerikanska gudstjänst.  Jag gick upp klockan halv åtta och gudstjänsten började åtta och femton.  Senare samma dag var jag också på min första rodeo, som inkluderade Milking of wild cows, branding och cow chasing. Vi köpte snacks och läsk (kallat Pop i folkmun här) och hade med oss Brassestolar att sitta på. Rodeon var fyra timmar lång och tvillingarna och Lauren blev uttråkade så vi spelade fotboll på gräsparkeringen bredvid. Som resten av Milbank ligger Rodeon omringad av vida majsfält. Det finns nästan inga träd här i överhuvudtaget och landskapet är platt som en pankaka.  På natten ser man så otroligt många stjärnor att det inte riktigt är klokt. Månen blir svällande orange, som en enorm lysande neonost vid solnedgången och himlen ser ut att sträcka sig in i evigheten.

Familjens hus ligger c. 5 kilometer från Milbank och varje dag så tar jag, Seth och Allwin skolbussen till skolan. Det är en sådan där typisk skolbuss från The Simpsons, som faktiskt stannar precis utanför dörren. Allwin håller på att lära sig att köra bil och kommer i oktober att kunna köra mig och Seth till skolan varje dag (vilket är helt otroligt eftersom han bara är fjorton år, men tydligen så är den legitima åldern i South Dakota femton år istället för sexton som i resten av USA.)

Jag har ett eget rum på övervåningen som mina värdföräldrar lovat att jag ska få inreda hur jag vill. Imorgon ska vi åka tillbaka till Enemy Swim Lake för att förbereda för Labour Day.

Vi ses!