Let Them Eat Cake - Qu'ils mangent de la brioche

Jag har blivit sjuk igen, min hals är svullen och mitt huvud känns som det fyllts av bomull.  Jag tror att jag förvärrade mitt tillstånd genom att sitta i en bil i fem timmar med full luftkonditionering på. Många i Milbank har blivit riktigt sjuka på sista tiden och om mer än 25% av alla elever blir sjuka så får vi ledigt -  i skolan håller vi alla tummarna.

Hur som helst, i lördags tryckte jag, Jessica, Joise, Hanna och Mary in oss i Jessicas bil och körde till Sioux Falls för att köpa Halloween kostymer. Självklart köpte vi allt utom kostymer (jag var faktiskt den enda som lyckade håll mina ögon på målet och fixa något att ha på mig på Halloweendansen nu på fredag.) Det slutade med att Josie bara hade en ynka fem dollar kvar efter en shopping spree involverat Hot Topic (den enda affären jag kände igen ifrån Sverige) och en rad andra affärer som för tankarna till ICA Maxi’s klädsutbud. Seriöst, alla här handlar på Macy’s eller JCPenny, när jag förslog att vi skulle gå till Abercrombie & Fitch (vilkas priser är mycket billigare här än i Sverige) tittade de som att jag förslagit att vi alla skulle marschera nakna sjungandes Star Sprangled Banner runt hela gallerian. Istället fick jag nöja mig med att längtansfullt stirra in genom skyltfönstret.

Jag lyckades i alla fall köpa en tjocktröja jag tyckte var söt(den är gröngrå med en flygande rosa gris på). I samma affär blev jag motad till att köpa ett armband med fler flygande grisar på med texten I love boobies – Save a breast! Vars profit går till cancerforskning. Jag ville egentligen köpa en gul t-shirt med samma tryck, men Joise övertalade mig att jag inte skulle kunna ha på mig den i skolan vilket, som eftersom den innehöll ordet boobie (tydligen ett förbjudet ord). Så jag kompenserade mig själv genom att köpa en grå t-shirt med Where The Wild Thing Are-tryck istället, vilket var en av mina favoritböcker som liten. Jag och Sarah och Lauren tillsammans med Lisa (en vän till Sarah) och hennes tre små flickor gick och såg filmen när den hade premiär i Milbank. Har den haft premiär i Sverige än?

I slutändan av vår shopping utflykt åkte vi till Walmart. En gigantisk fyrkant utan fönster och med samma inbjudande känsla ett slakthus har på en välgödd liten gris.  Mary trivdes förstås som fisken i vattnet, och drog med sig mig och de andra bland hyllor och korridorer kantade med hundratals konservburkar och flingpacket. Med samma totala lugn och professionalism som en utbildad guide i en Mangrove djungeln, ledde hon oss oskadda till kostymavdelningen.

Tiden var knapp, fast vi lämnat Milbank vid niotiden, var klockan redan fyra, och bilresan hem skulle ta åtminstone två timmar (den tog i vårt fall två timmar och 45 minuter då Jessica missade avfarten och fortsatte hela vägen till Watertown). Mitt kostymval stod då emellan Spock från Star Trek och Maria Antoinette. Jag, i mitt val, delad lika i skräckblandad förtjusning, bestämde mig för att välja den som inspirerade, i mig, mest skräck. I all ärlighet så är Spock en mer originell och förstås cool utstyrsel  för Halloween (jag menar Spock. Cool), men å andra sidan så var Star Trek aldrig min favvo Sci-Fi-serie (Pickard var alltid lite för gay för mig). Nu, hade vi haft en Starbuck outfit från Battlestar Galactica, då hade valet varit självklart.

Hur som helst, jag köpte en blå satäng liknande sak med knästrumpor till som tydligen ska efterlikna Lady Versailles. Självklart måste jag spöka ut mig lite mer (annars löper jag en stor risk för att misstas för en prostituerad). Kanske ett avhugget huvud som accessoar?

På hemvägen sjöng vi alla glatt i bilen till Owl City’s Fireflies och käkade mandariner. (vilket kan förklara varför vi körde en extra 20 miles i fel rikting)

Idag kom Sarahs mamma och pappa hit till Milbank. De ska leka barnvakt medans Sarah och Brad åker till Saint Martin under Halloween tillsammans med några vänner. Jag Allwin och Seth har ledigt idag och imorgon eftersom det är Parent-Teacher Conferance i skolan. Vi planerar alla att ligga och slappa hela dan.

 

Where the Wild Things are-t-shirt!



Den flygande grisens vingar är synliga i högra hörnet!



Maria Antoinette-utstyrslen är faktiskt mycket söt i verklighet. Skall bara fixa lite blod och gore =)

Dude Looks Like a Lady

Okej, jag har varit en superfegis, skrev mitt inlägg igår utan att checka mina kommentarer. JAG ÄR JÄTTELEDSEN! Förlåt, förlåt! (Jag var liksom lite halvt hoppandes att ingen skulle ha märkt något, att jag skulle kunna slinka in igen när ridån väl hade fallit). En fegis väg, jag erkänner, men en väg vilket som.

I går snöade det. Ett lätt vitt puder täckte frostiga fält, jordvägar och hustak. Vinden burrade upp sig som en frusen katt och ven över bäcken, över motorvägen och järnvägen. Jag och Allwin tryckte våra näsor mot glassrutan i källaren och andades imma. Det såg ut som något taget ur en billig B-film, bomulls vita tussar från en spräckligt grå natthimmel.

”Kommer bli kallaste vintern nånsin i år,” sa Allwin.

Jag hoppas verkligen att detta inte är sant. Det finns en kyla här som är mer precis och penetrerande än någon annan jag någonsin upplevt. En arktisk typ av frusenhet, den viner, fryser och flyr över öppna majsfält och åkrar. Den låter, tjuter i miserabel klagan. Den är torr där Stockholmskylan är fuktkall. Den framkallar samma känsla av frusen chock som att stoppa huvudet i en isvak.

Jag hoppas på vintern med samma skräckfyllda förtjusning man känner inför ett blodprov eller en svår och fysiskt påfrestande aktivitet.  Med mycket snö får vi snowdays, med mycket snö domnar mina öron bort. Pest eller kolera?

På tal om horribla sjukdomar och plågor, jag kan inte ge blod i USA eftersom jag kan ha haft galna kosjukan. Tydligen så är alla européer smittbärare av galna kosjukan, TBE, böldpesten och lite annat smått och gott från andra sidan kontinenten. Vi är en ras konstant plågade av obotliga virus och mystiska sjukdomar – amerikanare är i motsats helt friska. Därför för alltså inte jag ge blod, och måste samla ihop sex timmar av community service på annat håll – the Thrift Store awaits!

(The Thrift Store är en affär som säljer kläder vars profit går till olika kyrkor och olika välgörenhets arrangemang.)

Jag, lite lat, vill helst inte jobba för mina sex community hours (något alla i High School måste uppfylla). Om man ger blod får man godis och halva dan ledigt plus fyra timmar community service hours uppfyllda. Jessica och Mary har redan anmält sig och jag tror att Hanna kommer att göra detsamma.

Projekt för Prom är i fullgång redan, jag som är en junior måste engagera mig allra mest eftersom att det är vi som planerar och finansierar hela karusellen. Först och främst måste jag lyckas sälja 10 pizzor för sammanlagt 80 dollar (något jag tänker skjuta upp). Jag måste också jobba i kiosken under läktaren under basketmatcher med att sälja popcorn och läsk. Alla här är så involverade i skolan, för Prom, inte bara finns det tröjor och knappar med skolan emblem och skolsång vars vinst går till avslutningsbalen, utan när det är hemmamatch i Milbank, kommer alla. Jag menar alla. Hela stan samlas på läktarna och skriker och sjunger och hejar på Milbank Bulldogs (även om vi förlorar fyra utav fem). Lärare och föräldrar är engagerade likaså, företag sponsrar skolans pizzaförsäljning, föräldrar ordnar events (som när vi spelade mot Cardinals från Ortonville, fixade de fram en bil för en Smash The Car tävling, där high school eleverna betalde för att slå sönder bilen i en konstig för av ohämmad hyllning till vårt eget fotbollslag). Pizzaförsäljning och bilkrossande åsido, den bästa fundraisern i skolan måste nog ändå vara Dude Looks Like a Lady-tävlingen.

Alla manliga lärare i skolan har anmält sig till Dude Looks Like a Lady, vilket går ut på att eleverna i skolan samlar ihop pengar och röstar på sin favorit som vinnare. Den lärare som i slutet av tävlingen har fått mest pengar måste klä ut sig till en kvinna, a lady, under två dagar. Jag tänker lägga mina pengar på Mr. Bloem, även om han nog bara kommer att njuta av att få vara löjlig och klädd i kjol och peruk. Han är verkligen min favoritlärare. Jag tror aldrig att jag lärt mig så här mycket matte på så här kort tid. Han får allt att verka roligt och han får en att aldrig känna sig korkad eller dum om man inte kan svaret. Jag önskar att jag faktiskt vore lite bättre i matte så att jag kunde vara med i mattetävlingen nästa vecka. Man får ledigt från skolan för att tävla i Rapid City för State’s Best Mathlete med Mr. Bloem som coach.

I förrgår blev jag intervjuad av Milbanks tidning, en kort liten intervju med en man med runda silverkantade glasögon som genast fick mig att tänka på Harry Potter. Han var dock väldigt trevlig och tog ett fint litet foto på mig i skolans bibbla. Jag ska se om inte Brad kan skanna artikeln så kan jag ladda upp den på bloggen.

 I övermorgon sticker jag, Jessica, Josie och Mary till Sioux Falls för att köpa Halloween kostymer. Den 31 oktober är det Halloween Dans i skolan – något jag ser fram emot!

Här är lite bilder från mitt hem i Milbank, South Dakota ----->
(innan snön ;))



 Da House



Da view



Da other view



And finally...Da Horse!

Ett bloss?

Okej, bloggen, jag har varit ond. Ett elakt litet troll. Världen snurrade på och jag tappade fånget om verkligheten (okej, om bloggen) och jag ber väldigt mycket om ursäkt. Om jag har några läsare kvar så vill jag bara säga hur fantastiskt fina allas kommentarer varit och hur jag uppskattar dem hjärtligt. Och jag vill också säga att jag är ledsen att jag gjort er alla besvikna, men jag kommer med fredspipa.

Vill ni ta ett bloss?

Så mycket har hänt. Vi har haft Homecoming-vecka och Homecoming-dansen (vilket var mer som sexornas disco, men samtidigt löjligt, löjligt kul.) Jag gick med Dominic från min Algebra-klass – och nej, han är inte en av mina in-Sweden-do-you-hunt-polarbears-and-have-unlimited-amounts-of-sex-pojkar som njuter av att stirra mig i nacken under långa matteprov. Hanna gick med en liten morotstopp från tionde-klass och Josie drog med sin pojkvän Matt.  Vi dansade och drack Pepsi i mängder medans Rektor Snaza gick runt med ett måttband för att mäta the proper 16 inches between females and males. Han gav till och med ett litet avskräckande tal innan dansen om var händer skall befinna sig och var de icke skall befinna sig.  Vi har haft Homecoming-paraden likaså, en rent surrealistisk upplevelse där elever från skolan bygger så kallade floats, dekorerade paradvagnar, och drar genom stan. Jag hade min alldeles egna float, The Exchange Student Float, och satt i lasten på en smör-gul pickup med små svenska flaggor på tejpade runt hela bilen.

Seth och Allwin var med och byggde freshmans float (Familjen Addams, Seth var omåttligt stolt för sin prestation som Saken). Juniornas float var Dukes of Hazzard.

Jag har haft en lång vecka hittills. Idag försvann hela förmiddagen då alla juniors gjorde ASVAB-testet i skolans gym, ett långt komplicerat test som för tankarna till nationella proven, bara mer fokuserat på matematik och mekanik.  Jag, till ingens överraskning, kunde förstås inte ett enda svar på mekanikfrågorna och klarade mig en hårsläng ifrån att bränna fingrarna i mattedelen. ASVAB-testet är något man som junior måste ta, men påverkar inte ens betyg något. Tanken med ASVAB är att rekrytera unga till den amerikanska militären (South Dakotas National Guard ligger vägg i vägg med Milbank High School).  Jag satt mest och ritade små smilisar i marginalen (något jag ångrade då den snygga artonåriga sergeanten skulle samla ihop alla papper gav mig en misstänksam blick, och när han väl vände som om för att gå, kunde jag höra ett lågt mumlande av weird Swedish communist.) Jag, inte så värst intresserad av att bomba folk i Mellanöstern, tillbringade min tid med att spana in sexiga män i militärkängor.

När detta var avklarat fick vi alla gå hem. Jag hängde med Josie, hennes pojkvän Matt och Jessica till Subway för lunch. Josie och Matt har ett underligt förhållande, ett on-off förhållande som påminner starkt om forna Öststater vs. Forna Sovjet – ett ömsesidigt ogillande blandat med ekonomiska och känslomässiga band som är för ingjutna för att rent brytas i en separation. Mary tycker att de ska get on with their lives and f**k other people. Jag leker Schweitz och är utan åsikt.

I onsdags fick jag ledigt och åkte med familjen hela vägen till Minnesota, Minneapolis för en Twins match.  Resan tar mer än tre timmar och det regnade ihärdigt. Vi parkerade vid Mall of America (tydligen det största köpcentret i U.S.A) och tog tåget till downtown Minneapolis. Vi såg matchen i The Metrodome, en gigantisk innesluten arena med tak. Det var vi i familjen och en si så där 55000 andra Twins fans, alla ivrigt viftandes med miniflaggor. Även om taket var uppskattat i den aspekten att vi slapp bli blöta, så studsade tyvärr ljudet av femtio tusen skrikande baseboll fans bara runt inuti arenan, vilket skapade känslan av att vara under vatten – ett väldigt genomträngande brus som får trumhinnorna att skälva och balanssinnet att duka under.

Baseball är en underlig sport, först och främst så tar det tid. Vi satt och såg en match, vilket tog fem timmar totalt. Fem timmar! Det kändes som att jag var fastklistrad till bänken när vi väl reste oss för att gå. För det andra - det är en picknick. Man äter konstant under en baseboll match, korv och chips med salsa och popcorn och godis och läsk.  För det tredje, nästan ingen verklig fysisk prestation verkar vara i bruk. Seriöst. Det tar tio minuter att slå iväg bollen med ett trä, sedan joggar slagmannen i sant joggningstempo till första basen (mycket sällan ser man någon faktisk springa).  Jag var mer eller mindre mystifierad. Var är all action? Var är svetten och flåset? Var är tempot för tusan! Det är lite som att observera gräs gro, tar för evigt men är vackert i slutändan. Det är en konstig social sport, ett arrangemang av baseboll strategi snack, sånger, ätandes och flaggviftandes. Jag saknar hederlig svensk nitti minuters fotboll med svettiga Zlatan, knäskador och bäst av allt, action! Resten av familjen var själklart übernöjda och studsade glatt ut ur arenan efter fem timmars svullo käkande och sång sjungande. Jag slocknande som ett ljus innan bildörren hann stängas bakom mig.

Från vänster till höger: Lauren, jag (wow älskar proportionerna i den här bilden), Seth och Allwin.
Det här, ganska tydligt, är innan matchen...



Under matchen...



...efter matchen...
(Jag gillar att man kan se Lauren flina i bakgrunden åt min misär)