Tundra - en Midvinter bris

Ughh, jag har blivit riktigt sjuk. Vilket känns väldigt typiskt och väldigt irriterande. Lauren delar min sjukdom och vi spenderar tiden liggandes på familjens soffa med Disney Channel på fullt ös. Jag har ett spanska prov hängandes som en sortens ond mardröm över mitt huvud och jag måste smöra rejält för Mr. Tschetter (min American Literature lärare) eftersom jag lovat honom att joina hans Drama Club nu på måndag, och jag är inte säker på om jag orkar kräla till skolan i mitt nuvarande skick. Han skickade med mig en fet liten DVD-box med ”the nation’s best” (a.k.a South Dakotas bästa dramaelever) som han ville att jag skulle studera nu i helgen. Yeah right.

Jag misstänker att jag smittats av Allwin med min dödliga sjukdom, men eftersom han tränar som på Arnold Schwarzenegger crack så återhämtar han sig förstås rejält snabbt. Jag däremot med min hälsa som är lika bra som en pensionerad nittioåring med benskörhetsproblem, ligger nu mer eller mindre på min dödsbädd.

I fredags så hade Milbank High sin första fotbollsmatch och alla cheerleaders och fotbollsspelar gick klädda i uniform under skoldagen. Mammas paket med kläder hade äntligen kommit fram (efter 13 dagar) så jag hade faktiskt en tjocktröja på mig (äntligen!).  Det var en Ed Hardy tjockis med en bulldog på ryggen med orden Dogs Rule, vilket passade perfekt eftersom Milbank High’s maskot är just det, en bulldog. Jag blev alltså snabbt hyllad som en äkta patriot och fick en fair share av ryggdunkanden och axelklappande. Jag hade inte riktigt hjärta att påpeka att jag inte äger några andra tjocktröjer och att skolans ventilationssystem verkar vara inställd på Tundra – en Midvinter bris.

En tjej från min biologilektion, Hanna, bjöd med mig hem till henne efter skolan i fredags. Jag hade redan då börjat känna av hosta och irritation i halsen, men ville inte säga nej, så jag följde med henne hem. Vi åt kakor och hemgjord pizza och tittade på Confessions of a Shopaholic på deras löjligt stora flatscreen (som ändå är en halvmeter mindre i bredd än min familjs).

Vi kollade också på ballklänningar för Homecoming dansen nu i september, något jag ser fram emot lika mycket som jag fruktar. Det känns som ett perfekt tillfälle för min nedärvda klumpighet att visa sitt fula ansikte.

Jag gillar Hannas föräldrar, som båda jobbar som pastor i den andra lutherska kyrkan i Milbank. De var båda mycket trevliga och fick mig att känna mig väldigt välkommen.

Igår åkte jag och Sarah och Lauren till Milbanks hardware store och köpte färg till mitt rum. Jag valde två olika nyanser av lila, en lite mörkare blåaktig ton och en mer åt det gråa hållet.  Allt blir vilket fall som helst en förbättring mot det tidigare färgschemat av oranget-rött-gult (mitt rum var tidigare tvillingarnas rum). Jag och Sarah målade så  mycket vi orkade i lördags och ska fixa resten imorron.

På fredag åker vi till Abreeden för Labor Day och där ska jag träffa Melissa. Melissa var min första värdmamma, och det var hos henne jag egentligen skulle ha hamnat hos, men hennes familj fick problem i samband med finanskrisen och de blev tvungna att tacka nej till att ta emot mig. Jag har fortfarande mejlkontakt så vi bestämde oss för att träffa varandra eftersom Abreeden inte ligger så himla långt ifrån Milbank. När vi är där ska jag och Sarah också shoppa grejer till mitt rum, vilket är väldigt snällt av henne.

Tack för alla fina kommentarer, och till er som undrar; ja, jag har en kamera och ja jag ska lägga upp lite bilder så snart jag klurar ut exakt hur den fungerar (jag är en av de där sorgliga människor som växt upp under teknikens guldålder utan att ta åt mig det minsta av dess briljans och helt hopplöst fumlar omkring med kablar och knappar).

Därför vill jag också meddela att denna fantastiskt fina blogg (minus mitt lilla porträtt som liknar en förstoppad Mao i blå tröja) är helt framställd i fungerande läge av Jenny, min duktiga storasyster.

Håll därför utkik kära läsare, eftersom att snart kommer vilda vackra bilder på mig som fiskar, mig som rider, mig som råkar svälja en fluga, mig som ramlar av hästen och tappar fisken.

Spännigen är förstås olidlig.

"There are bad people out there who want to hurt you"

Familjens häst Leo kom hit igår, han är en stor brun sak som gillar att småtugga på grannens sockerärtsplantage. Lauren är förstås i sjunde himlen och ska nu bemästra konsten att rida. Jag avundas inte Sarah som ska lära henne hur.

Lauren är den mest energiska i min värdfamilj och kanske den mest excentriska (jag antar att hon delar första platsen med Brad med hans, näst intill fanatiska, förkärlek till allt skandinaviskt).  Lauren är väl egentligen en atypisk nioåring med två äldre bröder där det finns en markant ålderskillnad - hon är familjens bebis.

Idag genomled jag mina vanliga åtta lektioner och tog mitt skolfoto. Jag blev inte nöjd, men bestämde mig snabbt för att inte bry mig (allt för mycket). Det positiva med detta var att jag slapp halva biologilektionen så jag antar no pain no gain.

Jag försökte också övertala Mr. Snaza (skolans rektor) om att få låta mig gå ut under skoltid. Detta är extremt förbjudet. Exempelvis så får jag inte lämna skolbyggnaden alls under skoltid, jag får alltså inte sätta med på en bänk en halv meter utanför stora entrén, eftersom jag citerar; There are bad people out there who want to hurt you. Detta verkar också vara själva kryddan i inställningen till livet här i Milbank (i alla fall inom skolpolicyn); Det Okända Onda Utifrån.

Idag gav även Mr. Snaza en 20 minuter lång PowerPoint där han undertryckte hur viktigt det är följa skolans regler, bland dem ingår; Inga jeans med hål i, inga shorts, ingen urringning, ingen kjol som inte räcker till knäna, inget tuggummituggande och ingen mobil (konfiskeras i nio veckor vid upptäckt).

Jag smög ut en fem decimeter under lunchrasten (med ena foten fortfarande i skolbyggnaden) och fick en total summa av två minuter och 34 sekunders sol innan mitt mod rann ut i sanden och jag smög tillbaka igen. Jag träffade även Alexis pojkvän idag (stor kille som ser ut att kunna lyfta mig, Mr. Snaza och en liten elefant utan att svettas allt för mycket). Han heter Jeremy och spelar fotball.

Skolan här är lättare men vi har mer läxor, åtminstone två till tre varje dag. Algebra fortsätter att vara kul och jag fick en 91% på mitt senaste prov! På fredag har jag ett sedan länge fruktat spanska prov och ett biologi quiz (som jag helst vill slippa...).

Jag har utökat min lilla cirkel av klass buddies och har nu en liten arsenal av människor att äta lunch, snacka och tugga tuggummi med (vissa friheter med reglerna åtar sig den normala High School eleven).

Jag vill tacka för alla fina kommentarer och hoppas att ni alla kan finna nöje i att läsa om mitt High School år här i Milbank, South Dakota.

Ett skamligt förslag

Jag har börjat komma in bättre I mitt liv här i Milbank. Skolan är mindre förrvirand och mer lättorienterad. Ämnena börjar forma sig till något förståligt och jag gör bra ifrån mig i Algebra II (den näst högsta nivån av matte). Jag skulle nästan kunna säga att jag börjar komma in i en rytm. Varje dag vid 07.35 kommer vår gula lilla skolbuss, som jag och Seth tar till skolan. Allwin brukar ta sin moped.

Vi sitter på samma säte näst längst bak och tuggar tuggummi och stirrar ut över majsfälten. Milbank High School är byggt som en gigantisk fyrkant men klassrummen längst med sidorna där dörrarna liknar små alkover. Skåpen går längs med innerväggarna och är målade i rött och har inbyggda kombinationslås. Varje dag börjar vid 8.15 och pågår till 15.15, med sammanlagt nio perioder(inklusive lunch).  Varje period är ungefär en timma och utgörs av en lektion. Varje dag har man samma lektioner i samma klassrum under samma period - vilket gör att det är lätt att memorisera sitt schema i alla fall.

De två första terminerna i High School (de första arton veckorna) har jag Biology II, Spanish II, American Literature, Algebra II, American History, Home Room, Art och Library. Library består nästan bara av att checka in och ut böcker i skolans bibbla. Det är min sista period och min mest avslappnade. Mrs. Deckert är min "lärare" i ämnet (i.e. hon sitter på sitt kontor medan jag och Alexis (en sophomore)) sitter och pratar bakom lånedisken.) Det är utan tvekan min favorittimma.

Jag gillar andra ämnen också. Jag gillar American History som egentligen är någon sorts blandning mellan SO och minihistoria. Mr. Lindqvist är svenskättling och verkar gilla mig väldigt mycket. Han påstår också att Norge är alla svenskars ärkefiende, vilket förbryllar mig en aning men jag har inte hjärta att tillrättarvisa honom. Han verkar njuta av att då och då under lektionstid berätta om Sverige och hur mycket Sverige och Norge har inre konflikter som han närmast beskriver som en medeltida krigssituation. Min historieklass tror nu att jag sover med ett polerat svärd under kudden och en hjälm med horn på huvudet.

Mr. Bloem är ändå min favoritlärare. Han är den ende mattelärare jag någonsin mött som faktiskt får sin klass att skratta. Han gör helt enkelt algebra kul. Det är nästan lite obehagligt hur mycket jag faktiskt börjat gilla ämnet.

Jag har också börjat socialisera mer och har nu en liten grupp med människor jag känner under alla mina lektioner. Alexis från Library är dock en favorit. Hon och jag är lika gamla fast hon går ett år under mig eftersom jag blev placerad som en junior. Det betyder att jag får gå på Homecoming dansen senare i september. Det var också från henne jag intog min första dos riktig amerikanst skvaller.

Tyvärr om mig själv.

Tydligen skall Alexis pojkvän (en junior) ha hört Chase/Chance (en senior)skryta i killarna omklädningsrum om att han tänker bjuda ut mig, "to hang". Nu kommer den riktigt saftiga biten av historien.  Chase/Chance (jag kan aldrig komma ihåg om han kallas för Chase och är döpt till Chance eller tvärtom) är tydligen skolans player och Alexis varnade mig från att godkänna denna inbjudan eftersom "He'll want to go all the way."  Jag har aldrig garvat så mycket i hela mitt liv.

Jag menar please. Kommer myten om Sverige med det fria sexet förevig spöka för svenska utbytesstudenter? Jag tror jag har sagt, "Como estás?" till honom en gång under en spanskalektion. That's it.

Jag tänker bränna hans lapp eller mata den till Dakota, familjens feta lilla hund. Seth tyckte att jag skulle ta med mig mitt polerade svärd och utmana honom på duell.  Alexis tycker att jag ska ignorera honom och umgås med "church people" istället. 

Jag hade i alla fall en intressant dag idag =). Imorron har jag ett quiz för Algebra II med Mr. Bloem, som förhoppningsvis går som smort.

Vi ses!

Back in Business

Hallå bloggen! Ja, som Jenny (min goda och alltför snälla storasyster) redan informerat er om, så har jag varit utan internet de här senaste dagarna. I stort sett har så mycket hänt, jag vet rent logiskt att jag varit här bara varit lite över en vecka, men det känns som att jag varit här i flera månader.

Här kommer en kort liten redux av de jag varit med om under de första dygnen i USA. Jag har nu börjat skolan (mer om detta imorron när jag har orken att uppdatera) och blogginläggen kommer nu att vara fler och definitivt oftare.

Jag lämnade Jenny och päronen på Arlanda vid ettiden på tisdagen. Det kändes konstigt nog inte särskilt traumatiskt, nästan lite stelt. Det kändes fortfarande för overkligt för att vara verkligt sorgligt. Istället så kramade jag alla adjö och lunkade över till taxfreen.  Jag drog runt bland affärerna i väntan på take off med en annan utbytesstudent vid namn Jenny. Vi skulle båda göra sällskap ända till Minneapolis, Minnesota, så vi försökte lära känna varann, vi jämförde presenter till våra värdfamiljer och pratade om amerikanska TV-serier. Faktiskt så lärde vi känna varandra så bra, att vi glömde att leta reda på vår gate. Jo, det är sant, vi gjorde det första misstag som EF alltid varnar för, vi glömde vår gate.

Nu hade vi också ganska mycket tur, så vi hann borda planet innan det lyfte, men vi gjorde det med andan i halsen och pulsen någonstans runt 280.

Resten av resan fördrevs genom att slökolla på Seventeen Again med Zac Efron och försöka förstå vad den isländska matsedeln innehöll. Det hela slutade med att jag beställde sushi (det äckligaste jag någonsin ätit) och såg 27 dresses tre gånger innan vi landade i Keflavik.

Från flygfönstret kunde man se glaciervattnet sila genom Atlanten och med solens gasade liknade det tunt lager av strösocker. Island låg som en stor rund kakbotten i mitten.

Vi hade då rest i 3 timmar och tjugo minuter, men klockan var bara 3.15 när vi landade. Vi stannade i Keflavik i 1,5 timmar, denna gång gick vi direkt till gaten. 

Vi åkte sedan vidare till Minneapolis Minnesota.  Det första jag såg av USA var hundratals vida fält, bruna, gula och gröna. Som ett jättelikt lapptäcke, perfekta fyrkanter omgivna av smala remsor av motorväg. Solen sken och jag minns att jag fylldes av en sådan enorm känsla av ren eufori. Allt adrenalin från tidigare övergick till en mer glad, upprymd känsla.

På Minneapolis Air port mötes vi sedan av andra EF-studenter, de flesta från Skandinavien, men också några från Tyskland. Vi väntade alla tillsammans innan vi skildes åt efter ett par timmar, var och en åt sitt håll.

Jag sa hejdå till Jenny som skulle till Wisconsin med sin värdfamilj. Jag åkte vidare till Watertown, South Dakota tillsammans med en flicka från Danmark. Jag har aldrig någonsin rest i ett så litet plan i hela mitt liv. Det var knappt en meter brett med ungefär tjugo säten i hela planet. Planet skakade och väste och lät så högt att man inte kunde höra kabinpersonalens (en man vid namn Burt) säkerhetsanvisningar.  När vi flög över Minneapolis hade det redan hunnit bli mörkt och staden likanden en väldig brinnande skog av ljus och höga svartglittrande byggnader. Det var så olikt från att flyga över Stockholm eller någon annan svensk stad. Ljusen smälte ihop i feta klungor och allt runt omkring såg becksvart ut i jämförelse. Det var en av de mest fascinerande och vackra syner jag någonsin sett. Det kändes också så överväldigande finalt och det var också den synen, den mörka glittrande synen, som fick mig att inse att jag faktiskt landat i USA.

På flygplatsen i Watertown väntade min värdmamma, Sarah, min värdpappa, Brad och deras dotter, 9-åriga Lauren. Watertown airport är ungefär like stort som en receptionsbyrå och ungefär lika spännande. Brad skakade min hand och Sarah och Lauren gav mig varsin kram. Brad är ungefär 1.95, bredaxlad och bär rundade glasögon som alltid verkar glida ner på hans nästipp. Han arbetar som CEO på sitt eget företag Wapiti Medical och är utbildad allmänläkare i grunden. Han skriver även böcker på sin fritid och har givit ut tre böcker i en trilogi om Skandinavisk mytologi. Sarah är lite kortare, men fortfarande lång. Hon har ett mer milt utseende med ljust bruna fräknar över kind och axlar. Sarah arbetar som läkare, dock bara under vissa dagar i månaden. Annars är hon hemmafru och lärare till Lauren, som blir hemskolad.

Efter att de hämtat upp mig i Watertown åkte vi till familjens sommarstuga i Enemy Swim Lake. Enemy Swim Lake är ett indianreservat. Familjens stuga (som mer liknar ett normalstort svenskt hus) ligger precis intill sjön reservatet är uppkallat efter. Det var alltså där jag spenderade min första tid i USA.  Det var också min mest intensiva tid.

På onsdags morgonen träffade jag resten av min värdfamilj; tvillingarna Seth och Allwin, 14 år.

Seth och Allwin är nog de gulligaste fjortonåringar jag någonsin mött. Allwin gillar cross country (terränglöpning) och matematik. Seth är South Dakota mästare i Lego-bygge och med i skolans band.

Första dagen tog de mig sig mig på sina fyrhjulingar, lärde mig att åka jetski och vattenskidor. De har tagit så otroligt bra hand om mig de här dagarna. De har verkligen varit fantastiska.

Jag hade oerhört kul de första dagarna i USA (fast jag var helt utan internet ;)). Jag har även för första gången någonsin kapsejsat och fiskat på samma dag, och jag fick till och med min första fisk på samma gång! (Som jag också har ätit upp.)

När vi återvände till Milbank så gick jag på min första amerikanska gudstjänst.  Jag gick upp klockan halv åtta och gudstjänsten började åtta och femton.  Senare samma dag var jag också på min första rodeo, som inkluderade Milking of wild cows, branding och cow chasing. Vi köpte snacks och läsk (kallat Pop i folkmun här) och hade med oss Brassestolar att sitta på. Rodeon var fyra timmar lång och tvillingarna och Lauren blev uttråkade så vi spelade fotboll på gräsparkeringen bredvid. Som resten av Milbank ligger Rodeon omringad av vida majsfält. Det finns nästan inga träd här i överhuvudtaget och landskapet är platt som en pankaka.  På natten ser man så otroligt många stjärnor att det inte riktigt är klokt. Månen blir svällande orange, som en enorm lysande neonost vid solnedgången och himlen ser ut att sträcka sig in i evigheten.

Familjens hus ligger c. 5 kilometer från Milbank och varje dag så tar jag, Seth och Allwin skolbussen till skolan. Det är en sådan där typisk skolbuss från The Simpsons, som faktiskt stannar precis utanför dörren. Allwin håller på att lära sig att köra bil och kommer i oktober att kunna köra mig och Seth till skolan varje dag (vilket är helt otroligt eftersom han bara är fjorton år, men tydligen så är den legitima åldern i South Dakota femton år istället för sexton som i resten av USA.)

Jag har ett eget rum på övervåningen som mina värdföräldrar lovat att jag ska få inreda hur jag vill. Imorgon ska vi åka tillbaka till Enemy Swim Lake för att förbereda för Labour Day.

Vi ses!

Millans syster här...

Millan åkte från Arlanda igår (11 augusti kl. 12.00), hon är framme nu, men ligger 7 timmar "efter", så klockan är runt 14.00 hos henne i Milbank, South Dakota nu (förhoppningsvis har hon vaknat).

Vi väntar alla med spänning på att hon ska öppna laptopen och skriva sitt första USAinlägg...

Viktig update: Camilla befinner sig i värdfamiljens sommarstuga där inget internet finns tillgängligt, men i familjens villa kommer det gå att blogga - men de kommer dröja ett par dagar, en vecka. De är tillbaks före eller till hennes skolstart den 20(?) augusti.

Måndag den 10:e augusti

Jag känner av nervositeten nu, egentligen för första gången. Ett dovt pirr, en darrning. Det blir svårt att svälja.

Jag kommer ihåg i somras, hur overkligt den här resan tedde sig, lite som en dröm. Att det var mamma som föreslog det hela adderar bara till den surrealistiska känslan. Jag minns att vi satt på restaurang Orkidé på Medborgarplatsen. Vi diskuterade vad jag ville läsa för linje i gymnasiet. Helt ärligt kan jag säga att jag inte var helt insatt i konversationen. Jag var fjorton år och det var juni och sommaren hade ju precis börjat, det kändes både onödigt och lite tidigt att tänka på gymnasieval. Jag var mer intresserad av deras jätteräkor i jordnötsås, eller deras wokade grönsaker, än att på något sätt tala om min framtid. Som tonåring känns ju varje ögonblick som inte är exakt nu, en evighet iväg. Man planerar aldrig eftersom man övertygar sig själv om att man har en oerhörd summa tid som man kan distribuera. Därför blev jag rätteligen häpen när mamma slutade fingra på besticken, lutade sig bakåt och sade;

"Om du vill kan du ju åka bort ett år. Du fyller ju sexton i juni, du blir tillräckligt gammal för att resa iväg som utbytesstudent."

Jag minns att jag blev förvånad över förslaget; både mamma och pappa har varit utbytesstudent under deras ungdom, men tanken på att själv resa bort hade alltid varit en aningen diffus och oplacerbar i mina tankar.

Jag minns att jag tänkte på jätteräkor i jordnötssås och att det började dugga utanför fönstret. Jag vände mig till mamma och, utan att riktigt greppa omfånget av vad jag beslutade mig för, sade;

"Visst, det låter ju jättekul!"

Ett år, femhundra papper ifyllda och en tripp till amerikanska ambassaden senare och jag är redo att åka. Min väska är packad och jag har tvingat mig själv att gå med i Facebook (efter åtskilliga påtvingningar från vänner/föräldrar/82-åriga farfadern ((som by the way har varit en flitig medlem sedan ett år tillbaka).  Vi har haft hejdå-parties, hejdå-kramar och hejdå-pussar i över tre veckor nu.

Till exempel kom Anna och Hanna förbi idag med T-shirts nedklottrade med autografer, låttexter, bilder och hälsningar. Det hela var en Hejdå-present, en sortens Minns-oss-vi-minns-dig gåva. Det känns fortfarande för overkligt för att bli riktigt upprörd över, för att verkligt uppskatta gesten. Det känns konstigt att säga farväl med tanken medan hjärtat stannar kvar.

Jag är för första gången nervös. Jag kan inte påstå att jag har insett vad det innebär att jag åker iväg, men jag har på sätt och vis äntligen förstått att jag ska åka iväg.

Mandis kom precis förbi med Candy som hon lånat av Jenny, och jag? Jag fick en sista kram.

Välkommen till min nya blogg!