Måndag den 10:e augusti

Jag känner av nervositeten nu, egentligen för första gången. Ett dovt pirr, en darrning. Det blir svårt att svälja.

Jag kommer ihåg i somras, hur overkligt den här resan tedde sig, lite som en dröm. Att det var mamma som föreslog det hela adderar bara till den surrealistiska känslan. Jag minns att vi satt på restaurang Orkidé på Medborgarplatsen. Vi diskuterade vad jag ville läsa för linje i gymnasiet. Helt ärligt kan jag säga att jag inte var helt insatt i konversationen. Jag var fjorton år och det var juni och sommaren hade ju precis börjat, det kändes både onödigt och lite tidigt att tänka på gymnasieval. Jag var mer intresserad av deras jätteräkor i jordnötsås, eller deras wokade grönsaker, än att på något sätt tala om min framtid. Som tonåring känns ju varje ögonblick som inte är exakt nu, en evighet iväg. Man planerar aldrig eftersom man övertygar sig själv om att man har en oerhörd summa tid som man kan distribuera. Därför blev jag rätteligen häpen när mamma slutade fingra på besticken, lutade sig bakåt och sade;

"Om du vill kan du ju åka bort ett år. Du fyller ju sexton i juni, du blir tillräckligt gammal för att resa iväg som utbytesstudent."

Jag minns att jag blev förvånad över förslaget; både mamma och pappa har varit utbytesstudent under deras ungdom, men tanken på att själv resa bort hade alltid varit en aningen diffus och oplacerbar i mina tankar.

Jag minns att jag tänkte på jätteräkor i jordnötssås och att det började dugga utanför fönstret. Jag vände mig till mamma och, utan att riktigt greppa omfånget av vad jag beslutade mig för, sade;

"Visst, det låter ju jättekul!"

Ett år, femhundra papper ifyllda och en tripp till amerikanska ambassaden senare och jag är redo att åka. Min väska är packad och jag har tvingat mig själv att gå med i Facebook (efter åtskilliga påtvingningar från vänner/föräldrar/82-åriga farfadern ((som by the way har varit en flitig medlem sedan ett år tillbaka).  Vi har haft hejdå-parties, hejdå-kramar och hejdå-pussar i över tre veckor nu.

Till exempel kom Anna och Hanna förbi idag med T-shirts nedklottrade med autografer, låttexter, bilder och hälsningar. Det hela var en Hejdå-present, en sortens Minns-oss-vi-minns-dig gåva. Det känns fortfarande för overkligt för att bli riktigt upprörd över, för att verkligt uppskatta gesten. Det känns konstigt att säga farväl med tanken medan hjärtat stannar kvar.

Jag är för första gången nervös. Jag kan inte påstå att jag har insett vad det innebär att jag åker iväg, men jag har på sätt och vis äntligen förstått att jag ska åka iväg.

Mandis kom precis förbi med Candy som hon lånat av Jenny, och jag? Jag fick en sista kram.