Tundra - en Midvinter bris

Ughh, jag har blivit riktigt sjuk. Vilket känns väldigt typiskt och väldigt irriterande. Lauren delar min sjukdom och vi spenderar tiden liggandes på familjens soffa med Disney Channel på fullt ös. Jag har ett spanska prov hängandes som en sortens ond mardröm över mitt huvud och jag måste smöra rejält för Mr. Tschetter (min American Literature lärare) eftersom jag lovat honom att joina hans Drama Club nu på måndag, och jag är inte säker på om jag orkar kräla till skolan i mitt nuvarande skick. Han skickade med mig en fet liten DVD-box med ”the nation’s best” (a.k.a South Dakotas bästa dramaelever) som han ville att jag skulle studera nu i helgen. Yeah right.

Jag misstänker att jag smittats av Allwin med min dödliga sjukdom, men eftersom han tränar som på Arnold Schwarzenegger crack så återhämtar han sig förstås rejält snabbt. Jag däremot med min hälsa som är lika bra som en pensionerad nittioåring med benskörhetsproblem, ligger nu mer eller mindre på min dödsbädd.

I fredags så hade Milbank High sin första fotbollsmatch och alla cheerleaders och fotbollsspelar gick klädda i uniform under skoldagen. Mammas paket med kläder hade äntligen kommit fram (efter 13 dagar) så jag hade faktiskt en tjocktröja på mig (äntligen!).  Det var en Ed Hardy tjockis med en bulldog på ryggen med orden Dogs Rule, vilket passade perfekt eftersom Milbank High’s maskot är just det, en bulldog. Jag blev alltså snabbt hyllad som en äkta patriot och fick en fair share av ryggdunkanden och axelklappande. Jag hade inte riktigt hjärta att påpeka att jag inte äger några andra tjocktröjer och att skolans ventilationssystem verkar vara inställd på Tundra – en Midvinter bris.

En tjej från min biologilektion, Hanna, bjöd med mig hem till henne efter skolan i fredags. Jag hade redan då börjat känna av hosta och irritation i halsen, men ville inte säga nej, så jag följde med henne hem. Vi åt kakor och hemgjord pizza och tittade på Confessions of a Shopaholic på deras löjligt stora flatscreen (som ändå är en halvmeter mindre i bredd än min familjs).

Vi kollade också på ballklänningar för Homecoming dansen nu i september, något jag ser fram emot lika mycket som jag fruktar. Det känns som ett perfekt tillfälle för min nedärvda klumpighet att visa sitt fula ansikte.

Jag gillar Hannas föräldrar, som båda jobbar som pastor i den andra lutherska kyrkan i Milbank. De var båda mycket trevliga och fick mig att känna mig väldigt välkommen.

Igår åkte jag och Sarah och Lauren till Milbanks hardware store och köpte färg till mitt rum. Jag valde två olika nyanser av lila, en lite mörkare blåaktig ton och en mer åt det gråa hållet.  Allt blir vilket fall som helst en förbättring mot det tidigare färgschemat av oranget-rött-gult (mitt rum var tidigare tvillingarnas rum). Jag och Sarah målade så  mycket vi orkade i lördags och ska fixa resten imorron.

På fredag åker vi till Abreeden för Labor Day och där ska jag träffa Melissa. Melissa var min första värdmamma, och det var hos henne jag egentligen skulle ha hamnat hos, men hennes familj fick problem i samband med finanskrisen och de blev tvungna att tacka nej till att ta emot mig. Jag har fortfarande mejlkontakt så vi bestämde oss för att träffa varandra eftersom Abreeden inte ligger så himla långt ifrån Milbank. När vi är där ska jag och Sarah också shoppa grejer till mitt rum, vilket är väldigt snällt av henne.

Tack för alla fina kommentarer, och till er som undrar; ja, jag har en kamera och ja jag ska lägga upp lite bilder så snart jag klurar ut exakt hur den fungerar (jag är en av de där sorgliga människor som växt upp under teknikens guldålder utan att ta åt mig det minsta av dess briljans och helt hopplöst fumlar omkring med kablar och knappar).

Därför vill jag också meddela att denna fantastiskt fina blogg (minus mitt lilla porträtt som liknar en förstoppad Mao i blå tröja) är helt framställd i fungerande läge av Jenny, min duktiga storasyster.

Håll därför utkik kära läsare, eftersom att snart kommer vilda vackra bilder på mig som fiskar, mig som rider, mig som råkar svälja en fluga, mig som ramlar av hästen och tappar fisken.

Spännigen är förstås olidlig.