Dude Looks Like a Lady

Okej, jag har varit en superfegis, skrev mitt inlägg igår utan att checka mina kommentarer. JAG ÄR JÄTTELEDSEN! Förlåt, förlåt! (Jag var liksom lite halvt hoppandes att ingen skulle ha märkt något, att jag skulle kunna slinka in igen när ridån väl hade fallit). En fegis väg, jag erkänner, men en väg vilket som.

I går snöade det. Ett lätt vitt puder täckte frostiga fält, jordvägar och hustak. Vinden burrade upp sig som en frusen katt och ven över bäcken, över motorvägen och järnvägen. Jag och Allwin tryckte våra näsor mot glassrutan i källaren och andades imma. Det såg ut som något taget ur en billig B-film, bomulls vita tussar från en spräckligt grå natthimmel.

”Kommer bli kallaste vintern nånsin i år,” sa Allwin.

Jag hoppas verkligen att detta inte är sant. Det finns en kyla här som är mer precis och penetrerande än någon annan jag någonsin upplevt. En arktisk typ av frusenhet, den viner, fryser och flyr över öppna majsfält och åkrar. Den låter, tjuter i miserabel klagan. Den är torr där Stockholmskylan är fuktkall. Den framkallar samma känsla av frusen chock som att stoppa huvudet i en isvak.

Jag hoppas på vintern med samma skräckfyllda förtjusning man känner inför ett blodprov eller en svår och fysiskt påfrestande aktivitet.  Med mycket snö får vi snowdays, med mycket snö domnar mina öron bort. Pest eller kolera?

På tal om horribla sjukdomar och plågor, jag kan inte ge blod i USA eftersom jag kan ha haft galna kosjukan. Tydligen så är alla européer smittbärare av galna kosjukan, TBE, böldpesten och lite annat smått och gott från andra sidan kontinenten. Vi är en ras konstant plågade av obotliga virus och mystiska sjukdomar – amerikanare är i motsats helt friska. Därför för alltså inte jag ge blod, och måste samla ihop sex timmar av community service på annat håll – the Thrift Store awaits!

(The Thrift Store är en affär som säljer kläder vars profit går till olika kyrkor och olika välgörenhets arrangemang.)

Jag, lite lat, vill helst inte jobba för mina sex community hours (något alla i High School måste uppfylla). Om man ger blod får man godis och halva dan ledigt plus fyra timmar community service hours uppfyllda. Jessica och Mary har redan anmält sig och jag tror att Hanna kommer att göra detsamma.

Projekt för Prom är i fullgång redan, jag som är en junior måste engagera mig allra mest eftersom att det är vi som planerar och finansierar hela karusellen. Först och främst måste jag lyckas sälja 10 pizzor för sammanlagt 80 dollar (något jag tänker skjuta upp). Jag måste också jobba i kiosken under läktaren under basketmatcher med att sälja popcorn och läsk. Alla här är så involverade i skolan, för Prom, inte bara finns det tröjor och knappar med skolan emblem och skolsång vars vinst går till avslutningsbalen, utan när det är hemmamatch i Milbank, kommer alla. Jag menar alla. Hela stan samlas på läktarna och skriker och sjunger och hejar på Milbank Bulldogs (även om vi förlorar fyra utav fem). Lärare och föräldrar är engagerade likaså, företag sponsrar skolans pizzaförsäljning, föräldrar ordnar events (som när vi spelade mot Cardinals från Ortonville, fixade de fram en bil för en Smash The Car tävling, där high school eleverna betalde för att slå sönder bilen i en konstig för av ohämmad hyllning till vårt eget fotbollslag). Pizzaförsäljning och bilkrossande åsido, den bästa fundraisern i skolan måste nog ändå vara Dude Looks Like a Lady-tävlingen.

Alla manliga lärare i skolan har anmält sig till Dude Looks Like a Lady, vilket går ut på att eleverna i skolan samlar ihop pengar och röstar på sin favorit som vinnare. Den lärare som i slutet av tävlingen har fått mest pengar måste klä ut sig till en kvinna, a lady, under två dagar. Jag tänker lägga mina pengar på Mr. Bloem, även om han nog bara kommer att njuta av att få vara löjlig och klädd i kjol och peruk. Han är verkligen min favoritlärare. Jag tror aldrig att jag lärt mig så här mycket matte på så här kort tid. Han får allt att verka roligt och han får en att aldrig känna sig korkad eller dum om man inte kan svaret. Jag önskar att jag faktiskt vore lite bättre i matte så att jag kunde vara med i mattetävlingen nästa vecka. Man får ledigt från skolan för att tävla i Rapid City för State’s Best Mathlete med Mr. Bloem som coach.

I förrgår blev jag intervjuad av Milbanks tidning, en kort liten intervju med en man med runda silverkantade glasögon som genast fick mig att tänka på Harry Potter. Han var dock väldigt trevlig och tog ett fint litet foto på mig i skolans bibbla. Jag ska se om inte Brad kan skanna artikeln så kan jag ladda upp den på bloggen.

 I övermorgon sticker jag, Jessica, Josie och Mary till Sioux Falls för att köpa Halloween kostymer. Den 31 oktober är det Halloween Dans i skolan – något jag ser fram emot!

Här är lite bilder från mitt hem i Milbank, South Dakota ----->
(innan snön ;))



 Da House



Da view



Da other view



And finally...Da Horse!